Djupare än så här blir jag inte

Det är svårt att blogga när man ska försöka va duktig och göra det oftare för det betyder att man måste bli mer personlig för att ha något att skriva om och det leder i sig till att ni lär känna mig som privatperson och inte bara som det ni som inte känner mig på nu. Mycket med mig delar jag inte med någon inte ens min man. Vill inte bli dömd för känslor eller för hur jag formats.

Så det här blir nog det mest intima och personligaste inlägg ni någonsin får läsa från mig. Take it or leave it det här är jag.

Min uppväxt formade mig väldigt mycket till vad jag är idag. Växte upp med mycket rädsla och extremt lite kärlek. Hur mycket jag än gjorde rätt va det aldrig tillräckligt bra. Så tillslut slutade man ens försöka varför göra nått som inte duger? Det fick mig att själv bli perfektionist i mycket. If you fail to plan you plan to fail. Planera och följ planen ,gör rätt från början. Fick aldrig en klapp på axeln där någon sa att fan vad bra du är när jag va liten eller att jag dög som jag va. Därför är det idag svårt att ta till mig när någon säger att det är bra och att jag duger. Det är inte av otacksamhet jag inte verkar glad egentligen vill jag bara kasta mig om halsen på den som ger mig cred och krama tills den kräks men jag kramar inte folk heller det är för intimt och det är inte ok att komma mig så nära om du inte är inbjuden.

I mitt barndomshem fick man inte drömma man fick inte ha egna idéer eller forma sina egna värderingar det va bara fel. Det har gjort att jag idag gör vad fan jag vill och ingen ska kunna komma till mig och säga det är fel före jag har testat och sett det själv. Våga fan inte krossa mina drömmar och säg för fan inte att du inte får för då blir jag inte så glad.

Samtidigt som jag är så så är det så mycket annat som jag lider av istället. En sån sak so separationer. Jag har jättesvårt för separationer och att lita på folk och det hör lite ihop. Att har du inga vänner kan de inte heller svika dig eller hur? Finns inga nära vänner idag alla de man haft har alltid haft så många andra vänner och jag stör ingen och vill inte va i vägen i någons liv. Jag har ju en fantastisk man som är min bästa vän Ingela världen men ni förstår vad jag menar andra vänner jag har inga sånna. Ingen man bara sitter och pratar skit med inpå småtimmarna eller bara tar en spontan träff med. Alla har ju redan vänner på annat håll så då får det va. Jag jobbar ju iaf jämt och vill va med familjen det är det viktigaste för mig de är min värld.

Separationer som sagt , skitjobbigt. Ett av mina dagbarn slutar om en vecka. Ett barn som fyller mitt liv med solsken varje dag och en helt fantastisk familj. Jobbigt när underbara människor flyttar men jag får liksom förtränga mina känslor och gå vidare. Har ju kontakt med nästan alla gamla familjer och hoppas ha den här kvar med.

Nästa vecka har jag även granskning från kommunen som ska se om jag gör ett bra jobb. Förstå min ångest om hon inte gillar mig! Att jag inte städat bra nog eller att Viggo klär av sig naken som han alltid är! Tänk om jag blir av med jobbet! ? Jag kan ju liksom ingenting, har inte ens gått ut gymnasiet jag har bara följt mina drömmar dit de tagit mig. Har sån ångest .

Nä fy vad deppigt mitt liv låter när jag börjar berätta om det. Men jag har en underbar familj, en man jag älskar mer och mer för varje dag. Gränslös kärlek till mina 5 fantastiska barn, jag älskar mina jobb och livet kring mina jobb. Jag är bara lite svår att nå längst där inne men har man mitt hjärta har man mig för livet



- Veronica


- Veronica