och sånt. Lowa säger att hon vill träffa sin morfar och han har ju
kanske inte så långt kvar i livet. Ska jag neka henne och inte ge
henne en chans innan det är för sent? Han ligger ju på sjukhus för
ständiga operationer och vem vet om de lyckas eller ej.
Ska jag svälja allt och lägga det bakom mig för att låta framtiden va
ny? Han är ju inte gift med kärringen längre och det kanske har
förändrat honom.
Vet ju inte om mitt eget behov av honom. Känner ju både rädsla, sorg,
besvikelse och en viss mån av längtan. Kanske jag bara ska ta ungarna
och åka upp helt utan förvarning när han är utskriven. Brorsan säger
att han längtar efter oss och att det skulle göra honom lycklig att vi
kom. Längtan och lycka är svåra ord att sätta ihop med en man som
aldrig sagt till sina barn att de älskar dem. Kan inte sammankoppla
honom med de känslorna. Jag va aldrig älskad som barn och har ju
därför svårt att tro att någon längtar så efter oss.
Ett jobbigt beslut
--
Skickat från min mobila enhet
8 kommentarer:
Åk dit.
Du har ju nu en dålig bild av honom och den kommer att bestå för alltid om du inte ger honom en chans nu, det kan väl knappast bli sämre?
Jag har själv svårt att lägga saker till historien men jag tycker ni måste ge varann en chans att försonas. Kanske är det som du säger att han förändrats sen han inte är med henne längre.
Han kan ju ha haft den hårda attityden mot er när ni var barn men innerst inne kan han ju älskat er men inte kunnat visa det. Ge honom en chans som sagt.
Tror du skulle ångra dig sen annars, när det är försent. Ge barnen möjlighet att träffa sin morfar i alla fall en gång.
Jag skulle åkt dit, tveklöst, trots allt du berättat om honom. Det är aldrig för sent.
Jag tycker nog också att du ska åka, speciellt för barnens skull. Jag hade gärna träffat honom också...
Det är stort av dig att fundera på att låta barnen träffa honom, trots dina egna känslor.
Det visar att du är mogen och kärleksfull, vilket du redan vet.
Låt barna skaffa en egen bild av honom,på gott eller ont.
Tyvärr vet jag exakt hur du känner, med en frånvarande far som aldrig brytt sig trots att vi bor i samma stad, jag känner sorg och förakt för honom. Hur kan man strunta i sitt/sina barn??
Tyvärr känner jag ibland att jag vill bli bekräftad av honom, en känsla vi alla övergivna barn nog delar imellanåt. Då blir jag så ARG på mig själv.
Kram till dig. Du är en fantastisk fru, mamma, syster, dotter osv. Tro på dig själv och känn vad du vill göra, men gör det inte för hans skull utan för din och barnens vad du än väljer Anette
Hanna du får åka med mig och hålla i handen. Barbro vi kan ju åka vidare till dig efteråt
Jag tror du gör rätt, som sagt kan du annars komma att ångra det. Försök att lägga dina gamla känslor åt sidan en stund och åk dit med öppet sinne. Det kan gå åt skogen, visst, men det kan också bli jättebra så att ni försonas och sen skils åt som vänner.
Han hade ju själv uttryckt en önskan att få träffa er, det visar ju att han är intresserad.
Var är det han bor? Jag vet du skrev om det nyligen men jag har glömt. Lindesberg, Norberg eller nåt? Då är det ju inte långt hit sen!
Men dröj inte för länge nu om han är dålig, det kan bli försent...
Jag undrar om inte du och din lillebror borde åka upp dit tillsammans. jag har inte pratat med honom om det, men jag tror att om du åker kanske han gör det också...
jag tror han har samma känslor inför det hela som du har...
Jag förstår att det är svårt att ta det här beslutet, men jag håller med Barbro, är bara rädd att ni skulle ångra er sen..
Norberg bor han i så det är ju på vägen mot dig Barbro.
Om Jocke är ledig är han självklart välkommen att åka med när och om det blir av
Skicka en kommentar