Som ni som följt mig genom åren vet delar jag inte mycket av mitt privata, dels med respekt för familjen, mitt arbete men även för att det ibland är svårt att dela det man vill utan att blindare, ledsen och sårad i själen.
I december 2017 separerade jag från min man och vi är ju skiljde sedan augusti. Året har inte gått som en dans på rosor vill jag lova. Hans beteende förändrades till något rent fruktansvärt de första månaderna och jag vill inte gå in på detaljer men de som är mig nära vet hur illa det var. Och att jag fick koppla in både polis och försvarsadvokat för att få terrorn att sluta. Men jag pratar ju sällan öppet om sådant vilket man kanske borde göra för att folk ska veta att det perfekta är inte alltid vad det ser ut att vara. Fluff och rosa moln finns bara på Instagram liksom.
Det bästa som hände i mitt liv den här perioden va nyårsafton 2017 när mitt första barnbarn Klara föddes. Livet fick en helt annan mening i hjärtat. Att ha mina egna barn varannan vecka är nu inget jag önskat saknade dem enormt veckorna de inte va hemma men tack och lov för sociala medier och att sonen kom hem nästan varje dag efter skolan. Något vi båda behövde för att tanka varandras energi.
Att ekonomiskt ensam dra runt skutan har fungerat över förväntan och en dag ska jag nog va ikapp. Såhär i efterhand hade jag nog önskat en riktig bodelning med tanke på all skit men ibland är det skönt att bara va av med allt med. Men det går även om jag fått dra lasset med att köpa allt barnen behöver under året. Trodde faktiskt man skulle dela på allt men det räcker om jag förstått det rätt att man säger att man inte har pengar eller ring till mamma så slipper man. Men om man är van att mamman alltid köpt och betalat allt så kanske man förutsätter att det ska fortsätta så för mammans ekonomi är det ingen som någonsin brytt sig i att fråga hur den är efter separation/skilsmässa . Men vi överlever och vi låter inte sådan knäcka oss mammor vi ser till att barne har vad de behöver och att vi själv blir eftersatta.
Skadade min fot under våren blev en dyr rehabhistoria ( stötvågor mm) Kunde inte konditionsträna för smärtan att gå, höll mina pass så gott det gick för att till hösten kunna röra mig som folk igen men med alldeles för många kilon extra på kroppen. Drog till ryggen vilket nu har visat sig troligtvis vara en buktad disk så det strålar ner i benet, genom knät och ner i foten när jag sitter så det går inte att träna som vanligt än på länge men jag gör vad jag kan och låter kilona sitta där de sitter tills motivationen att göra något drastiskt infinner sig.
År 2018 slutade inte riktigt som jag trott när året började. Sonen berättar i början på december att pappan ska titta på hus och då ska barnen bo hos mig på heltid (!) Öö brukar man inte prata med den det gäller först innan man pratar med barnen? Svaret är att det här påverkar ju inte mig för han ska ju ha barnen på helger. Ett av barnen vägrar nu träffa pappa efter att ha fått veta att han sagt att han inte bryr sig i dennes åsikt. Ett av de andra vill knappt träffa heller då det inte finns någon anledning då det andra barnet inte åker dit och det tredje lever på hoppet att allt pappa säger blir av. Vi som vet och varit med genom åren vet ju att det extremt sällan blir som pappa säger. Fanns en anledning till att vi inte längre lever tillsammans. Så långt ska pappan flytta, det heter han inte har råd att bo kvar men flytta nästan 15 mil bort och köra till jobbet här varje dag känns ju bra ekonomisk planering. Ja sen kommer ju försäkringskassan höra av sig tillslut så jag faktiskt kan få lite underhåll för barnen den summan kommer äta upp ganska mycket för frivilligt betalas inte en rättvis krona.
Men inte ett ord om när flytt ska ske (nu är den gjord) inte en adress och ingen kommunikation men den har ju aldrig funnits under alla år så varför skulle det förändras liksom nu?. Barnen får minimal info de med och vet inget alls, sanningen i flytten är inte ekonomi utan en annan kvinna. Det är ju kul för honom men mindre kul för barnen att han inte ärligt säger det till dem att han vill bo nära henne utan skyller helt på ekonomin. Men ärlighet har aldrig legat för honom och ordet förlåt vet han inte hur man använder varken till mig eller barnen. Finns bara en verklighet och det är hans. Jag är så ledsen för barnen för hade det verkligen varit ekonomi så finns det billigare lägenheter i hela Stockholm och hade han köpt en mindre hade barnen kunnat bo hos mig heltid iaf men kunnat träffat pappa när de behöver . Men bättre att linda in en story så man får sin egen sanna historia så blir det säkert rätt.
Men det påverkar ju inte mig som sagt om man lyssnar på honom. Det stör mig att han resonerar så, jag har kunnat leva samboliv varannan vecka men det går inte längre. Jag vill ju inte att barnen ska känna att jag pressar bort dem från sin trygghet. Nu gillar de ju den nye mannen i mitt liv och klart han är här och även sover över då och då men vi har våra separata boenden. Men jag saknar redan nu efter en månad som ”ensamförälder” våra kvällar utan stress, kvällar utan läxläsning, plocka disk, tvätt och att inte kunna sitta och ta ett glas bubbel tillsammans fast det bara är onsdag så jag får se hur länge han står ut. Men jag har ju det bästa som finns , barnen. Inget annat i mitt liv betyder mer än de, deras trygghet och deras välbefinnande . Det är jobbig omställning för dem men ju mer som kryper fram om året som gått är jag ändå extremt glad över den här utgången. Har ju hotat med att söka om ensam vårdnad tidigare om han inte va hemma mer med barnen, det går inte att lämna dem och komma hem 8 timmar senare om än alls samma dygn när man har barn som kräver en vuxen. Några timmar är väl ok men har man barn är de nr ett ALLTID.
Så noll kommunikation mellan oss han tiger bort att som för honom anses vara mitt att lösa så allt med andra ord allt ska mamman lösa även om han påstår att han kommer kunna finnas på plats snabbare än mig om något händer. Jo visst dagtid när han jobbar möjligtvis men när barnen tar sin första fylla, hamnar i annat trubbel och man bor nästan i Gävla då finns man fan inte närvarande.
Fick avliva vår tax Stina som troligtvis hade en hjärntumör och dvärgschnauzern Gandalf har flyttat hit.
Så inga rosa moln och fluff här inte, jag har högsta vinsten mina barn. Jag har en ring på mitt finger som visar tillhörighet och jag hoppas tillhörigheten fortsätter det känns bra både för mig och barnen.
