Tankar

Hade skrivit ett långt inlägg via mobilen på fm men batteriet tog slut i mobilen och då blev allt borta. Det sköna var att ha skrivit det inte att någon annan varit tvungen att läsa.

Varje förälders mardröm är att förlora ett barn och att vara nära att förlora gör minst lika ont. Tårarna kommer i vågor och man vill bara krypa ner under en sten. I morse gick jag upp och tittade om dörren till Mias rum var stängd och att hon och Jonathan låg där och sov men dörren var öppen och rummet tomt. Att röran var där som vanligt bekommer mig inte jag känner bara hennes doft, hennes parfym blandat med hårspray så nära så hemma liksom. Känslan i hjärtat av att den doften aldrig skulle finnas mer eller blekna bort med tiden gör så ont och lyckan över att hon misslyckade sitt försök att hoppa i från bron i går känns skön samtidigt som det gör ont att mitt barn faktiskt fått för sig att göra något sådant.

Jonathan berättar att hon varit glad som vanligt, inte visat några som helst tecken på att må dåligt på samma sätt som alla andra säger. Helt plötsligt när de går av bussen ger hon sig upp och ut på bron och tänker hoppa. Han förhindrar detta och ringer 112. Ett moget beslut av en 15 åring. Han är min hjälte för livet, det finns inget som kan få mig att se ner på honom aldrig någonsin han räddade livet på min dotter.

Jag vet inte vad som gick snett, vi har aldrig bråkat, smällt i dörrar eller någonting. Hon är alltid glad, trevlig, social och omtyckt av alla ändå har vi gjort henne så illa i själen att hon vill ta sitt liv. Alla föräldrar kan inte hålla ihop för livet och gudarna ska veta att man självklart vill leva med sin partner men det går ju inte alltid men man gör det bästa man kan av situationen. Vi delade på veckorna som så många andra. De hade en plats på båda ställen och fick vara kvar på dagis och sedan i skolan på samma plats där de alltid gått. Hade jag fått bestämma skulle de alltid bott hos mig men deras pappa vill ju samma sak och alla föräldrar har rätt till sina barn. Hur man än gör blir det ju inte rätt man kan ju bara göra sitt bästa. Jag finns alltid här för barnen, jag åker inte iväg till ett jobb och är borta 10 timmar om dagen, stressar och är trött och grinig av det. Jag har valt att finnas här för barnen. Maria sa att nu ser ni mig iaf men vi har alltid sett henne, vi har alltid varit lyckliga över hennes närvaro och varit stolta över hennes existens. Mitt hjärta pirrar varje gång hon kommer innanför dörren så där som när man är nykär så känner jag i hjärtat inför alla mina barn. Längtar så otroligt hem till dem när jag är borta och att inte ha Freja hos mig så mycket som jag vill är jättejobbigt. Vill ju inte visa henne hur jobbigt det är för jag vill inte ge henne några skuldkänslor för att hon valt att bo hos pappa. Älskar henne inte mindre för det hon vet att jag alltid finns här att jag inte är så kramig med de stora barnen är inte ett tecken på att jag inte älskar dem. Jag är ett okramat barn och är uppväxt utan kramar och låter väldigt få människor komma mig så nära som att kramas. Det är inte att jag inte vill och absolut inte ett tecken på att jag inte älskar dem skulle kunna krama ihjäl dem om det behövdes för att visa dem min kärlek.

Nu väntar jag på att de ska ringa för de är och pratar på BUP för att se hur vi ska gå vidare. Det är tydligt att det behövs hjälp och jag vägrar få ett telefonsamtal som säger att mitt barn hittats död, jag vägrar.

Till alla er som har barn hemma ge dem extra mycket kärlek idag