hade sagt att vår pappa nog inte hade så långt kvar i livet men var
orolig att jag och Jocke skulle vilja lägga rabarber på arvet. Vad han
nu har som jag skulle vilja ha vet jag inte. Inte mer än att hans 5
barnbarn kanske skulle vilja ha nått som visar hans existens.
Vet inte ens om jag skulle gå på begravningen han sket ju i vårt
bröllop och Alvas begravning. Inte ett ord till medlidande när hon dog
och inga grattulationer till Mimosa, Lowa eller Viggos födelse. Tror
inte Jocke fick några grattis för att han och Hanna gifte sig. Så
varför skulle vi ens vilja ärva? Jag har aldrig fått nått tidigare i
livet av värde så det kan lika gärna fortsätta så. Hans fru roffar åt
sig allt som vanligt även efter hans död.
Fast man brukar kanske kliva av sina höga hästar när man ligger för
döden men inte den här gubben han tar tjurskalligheten med sig i
graven.
Vet ni att han knappt kan kommit ihåg våra födelsedagar fast vi fyller
samma dag jag och Jocke. Ibland ringde han ena och ibland andra. Hur
svårt kan det va?
Att han har bra kontakt med min storebror som blivit så misshandlad
både fysiskt och psykiskt hela vår uppväxt kan jag inte förstå. Slagen
han fick gör fortfarande ont i mig.
Nä så nått arv tänker jag fan inte försöka få jag vill bara glömma det
som va och vara lycklig men min fantastiska familj som bryr sig om mig
--
Skickat från min mobila enhet
2 kommentarer:
Vi pratade lite tidigare, Jocke och jag, han känner precis samma.
Man vill ju gärna känna mer men uppväxten sög ordentligt och jag har inga goda minnen alls mer än en massa förbud, matlagning och en sur kärring som egentligen inte gillade oss. Kan ibland känna att det speglar av sig mot mina styvbarn men skillnaden är att jag försökte med att bli omtyckt och att få samma uppmärksamhet av styvmamman som hennes barn men det gick inte. Mina styvbarn försöker inte ens och visar ingen tacksamhet när jag försöker. De får vad de vill bara de frågar och säger tack
Skicka en kommentar