Tänkvärt mail om hur galet det kan vara

Bästa medkämpar i kampen för familjers frihet och mänskliga
rättigheter i vårt land !

I mitten på 80-talet, gick fallet Kullman-Andersson genom svenska
förvaltningsdomstolar till Regeringsrätten och vidare till Europeiska
kommissionen för mänskliga rättigheter i Strassbourg. Här bilägger jag
texter om detta, mycket intressanta, fall som kanske inte är känt
eller fallit i glömska hos några medkämpar.

Familjen Kullman-Andersson kom inte upp till normen för
levnadskostnadsminimum och sökte hjälp hos kommunen. De fick
dagisplatser för sina två barn. Efter inskolningsperioden tog familjen
hem barnen igen - ville inte ha dem på dagis. De bad i stället om 600
kr/mån i socialbidrag. (Att jämföra med subventionerna för två
dagisplatser, i dag uppåt en kvarts miljon kr/år).

Det fick de inte. Fallet gick till länsrätt och kammarrätt, där paret
i båda fick rätt mot kommunens socialnämnd med hänvisning till
Föräldrabalken. Socialnämnden gav sig inte utan tog fallet till högsta
instans bland förvaltningsdomstolarna, Regeringsrätten.

I Sverige år ju domstolarna ingalunda fristående från den politiska
makten som i länder med maktdelningssystem.

I Regeringsrätten struntade den knappa majoriteten i Föräldrabalken
och de Mänskliga fri- och rättigheterna, och kommunens socialnämnd
gavs rätt.

Paret Kullman-Andersson hade därmed uttömt sina juridiska möjligheter
i Sverige, och fallet gick till Kommissionen för de Mänskliga fri- och
rättigheterna i Strassbourg. Kommissionen analyserar, accepterar och
förbereder fall för prövning i Europadomstolen.

De höga juristerna där avvisade dock paret Kullman-Anderssons klagan
mot Sverige, med motiveringen, att "man kan inte vara hemmafru på
skattebetalarnas bekostnad".

Jag är övertygad om, att de höga utländska juristerna i kommissionen
aldrig fattade bakgrunden i fallet, eftersom den är så absurd.
Politikerna tar alltså ca 3 av 5 inarbetade kronor i skatt utan hänsyn
till försörjningsbördan. När en familj, som gör två heltidsarbeten,
inkluderat heltidsarbetet att vårda och fostra två barn själva
(civ.ek. Petra Lantz, SOU 79:89 ) inte klarar en levnadsminiminivå,
begär de att få stöd med 600 kr/mån.

Dessa 600 kr/mån är bara en liten del av vad politikerna har tagit
ifrån familjen i extra skatt - bl a för att subventionera barnomsorg.
I dagens läge kan detta extrauttag av skatt till barnomsorg,
fritidsomsorg, vabbande mm kanske uppskattas till ca 13 000 kronor per
år för en normalinkomsttagare. Med 45+35 års yrkesarbete, blir denna
extra skatteinbetalning från en familj till politikernas kommunala
barnomsorg ca en miljon kronor.

Men de 600 kr/mån familjen behövde under några år förvägrades dem.
Och de utländska juristerna fattade säkert inte detta absurda, att
detta var inget annat än pengar som politikerna tagit ifrån dem, och
inte pengar som andra människor - skattebetalarna - skulle behöva
punga ut med.

Det behövs nu nya människor - offer för systemet - som driver sitt
fall mot det svenska tvångssystemet så att det kan förstås i utlandet
och i Europadomstolen och klandras som det totalitära system det är -
i grav konflikt med flera mänskliga fri- och rättigheter. T ex.
Föräldrars rätt att välja vård och fostran av sina barn enligt egen
religiös och filosofisk övertygelse (artikel 2 i första
tilläggsprotokollet) och artikel 14 (Förbudet mot statens
diskriminering på grund av medborgares åsikt) i Europakonventionen
från 1950 samt flera portalparagrafer i denna och andra konventioner
om skyddet för familjen och dess funktioner.